Vad är egentligen en karta? Det kan lika gärna vara ett bruksföremål som ett föremål som möjliggör drömmar och fantasier. En karta kan återge verkligheten, men den kan lika gärna möjliggöra avancerad verklighetsflykt.

Hur länge har människor gjort kartor? Det är svårt, kanske rent av omöjligt, att svara på. Anledningen till detta är att det inte går att dra en klar skiljelinje mellan avbildningar av naturen, som kan ha haft religiös eller helt och hållet estetisk innebörd, och kartor som har haft ett praktiskt användningsområde. Vi kan bara spekulera om vilket användningsområde tidig nonfigurativ konst egentligen hade. Det finns bilder som är mellan 10 000 och 30 000 år gamla, och som kan vara kartor, men hur det egentligen förhåller sig är omstritt.

De äldsta bevarade kartor som otvetydigt är just kartor kommer från Mesopotamien. Där framställdes 2400 år före Kristus bl.a. stadsplaneringskartor och världskartor.

Kartans makt över fantasin

En paradoxal sak med kartor är att trots att de ofta avbildar verkligheten så kan man även använda dem för att drömma sig bort. Vare sig man har en atlas eller Google Maps framför sig kan fantisera om fjärran platser, storstäder i det land där man själv bor, eller om något helt annat. En gång i tiden ritade kartograferna ut monster och vidunder utanför de landområden som var kända, men även utan sådana kittlar en karta fantasin. Det är inte många andra föremål, som samtidigt är så betydelsefulla i vardagen, som har denna dubbla effekt.

En karta kan även vara en politisk symbol i sig själv. På äldre svenska enkronor är en stiliserad karta över Sverige och Östersjön infälld i kung Carl XVI:s ansikte. Yassir Arafat vek sin keffiyeh, det plagg som i vardagligt tal kallas palestinasjal, som Palestinas karta, och många bär kartor över Afrika som smycken.

En karta är nästan alltid platt, och tvådimensionell. Jorden är rund, och tredimensionell. När större ytor ska avbildas stämmer det här alltid till problem.

Att avbilda jorden på en plan yta kan jämföras med att skala en apelsin, pressa ned skalet på en plan yta, och försöka få resultatet att likna den ursprungliga apelsinen så mycket som möjligt. En naturtrogen, tvådimensionell avbildning av jorden skulle egentligen vara ”uppklippt” med flikar i över- och i nederkant. En sådan karta skulle dock vara svår att använda praktiskt. Därför finns det flera olika typer av projektioner, som tar fasta på vilka behov som finns, helt enkelt vad kartan ska användas till, och vilka krav detta ställer.

Vinkelriktighet innebär att en vinkel från en punkt på jordytan blir densamma på kartan, men inte att en linje mellan två punkter får samma vinkel när den avbildas. Mercators projektion är en av de mest använda vinkelriktiga projektionerna. Den avbildar dock inte ytan skalenligt, för landmassor som befinner sig långt från ekvatorn. Mollweides projektion, däremot, avbildar ytriktigt men är sämre när det kommer till form och vinkelriktighet. Detsamma gäller Lamberts projektion, där områdena längst i norr och i söder får tillplattad form.