Kartan och terrängen

En karta är nästan alltid platt, och tvådimensionell. Jorden är rund, och tredimensionell. När större ytor ska avbildas stämmer det här alltid till problem.

Att avbilda jorden på en plan yta kan jämföras med att skala en apelsin, pressa ned skalet på en plan yta, och försöka få resultatet att likna den ursprungliga apelsinen så mycket som möjligt. En naturtrogen, tvådimensionell avbildning av jorden skulle egentligen vara ”uppklippt” med flikar i över- och i nederkant. En sådan karta skulle dock vara svår att använda praktiskt. Därför finns det flera olika typer av projektioner, som tar fasta på vilka behov som finns, helt enkelt vad kartan ska användas till, och vilka krav detta ställer.

Vinkelriktighet innebär att en vinkel från en punkt på jordytan blir densamma på kartan, men inte att en linje mellan två punkter får samma vinkel när den avbildas. Mercators projektion är en av de mest använda vinkelriktiga projektionerna. Den avbildar dock inte ytan skalenligt, för landmassor som befinner sig långt från ekvatorn. Mollweides projektion, däremot, avbildar ytriktigt men är sämre när det kommer till form och vinkelriktighet. Detsamma gäller Lamberts projektion, där områdena längst i norr och i söder får tillplattad form.